Tid: 3.21,50 Placering:1175/12752
Jag har väl sällan varit så bra förberedd för en mara som den här gången och väderprognosen skvallrade ju om närmast optimala förutsättningar. Nåja, några 13 grader och mulet var det inte vid starten, snarare 17 och halvklart. L-B önskade jag lyckat till när han vek av upp mot startgrupp D medan jag fortsatte mot C. Micke S dök också upp där och vi satt och småsnackade nere på Östermalms IP fram till starten. Fick en hygglig start utan alltför mycket trängsel men jag är nog en sådan som skulle behövt en Abborrbacke att börja med för att inte ösa på som om jag vore 20. Det är ju så lätt att springa när det lutar så där behagligt nedåt som på Valhallavägen. Klockade första km på 4,24, något för snabbt kanske men inget som oroade mig då. De följande blev ännu snabbare och tänkte att jag måste nog lugna ner mig lite. Samtidigt blev jag nästan mer omsprungen än att jag sprang om folk. När jag kom till Slussen var det första gången som jag började känna att det kommer att bli en jobbig dag. Nya avsnittet var trevligt med bl. a Hornsgatan och Lundagatan. Västerbron gick ju hyggligt första gången. Första milen gick på 44.51 och låg i linje med vad jag hade tänkt mig men mentalt kände jag mig dock mycket tröttare.
Veckan innan hade jag laddat ner en app på min Suunto som skulle visa stipulerad sluttid. Fantastiskt bra, då får den också hänga med på högerarmen men min gamle Garmin fick vara på vänsterarmen. 2 GPS. Kan man vara bättre rustad? Succén borde vara fullständig. Efter de 7 första km skulle den förväntade sluttiden bli 3.03 men nu hade det ökat till 3.08. Ingen katastrof förvisso men nu kom plötsligt tre farthållare med skyltar 3.15. Hur hängde det ihop? Har de också toköppnat som de skulle få sota för senare? Nå 3.15 är inte dåligt det heller så försöker hänga på där istället. Det gick sådär upp till Odengatan men inpå Karlavägen fick jag ge upp dem.
Nu kom en energistation med druvsocker. Jag stoppade snabbt ner näven i spannen och tar ett rör och sprang vidare. Men röret är tomt. Hur fasiken kan man ha avfallshinkarna stående på bordet så där? Ganska irriterad på att inte få den här energikicken som jag behövde nu när jag skulle ut på andra varvet. Det var inget upplyftande. Långt ut i ödemarken kallat Gärdet dirigerades man nu ut till och nu var publiken lika tät som om man sprang Landskrona Marathon. Något band spelade och försökte höja stämningen med lite Queencovers och strax efter 20 km stod en ensam kille och spelade och gastade så gräsligt så man höjde faktiskt tempot för att komma ifrån eländet, vilket man skulle få sota för senare. Halvan klockades på höga 1.36. Fortfarande ok men nu började tankarna ”projekt nästa km”. Inte bra med tanke på att de var 21 sådana projekt kvar och det krävs att man gör ett i taget efter varandra i samma tempo som första halvan för att kunna slutföra hela loppet. Några små positiva ljuspunkter fann jag i att flera redan hade börjat gå och det ökade självkänslan lite grann och på Djurgården fick jag under några km plötsligt lite fart, eller i alla fall som jag upplevde som en fartökning. Vid Abba-museet dök det plötsligt upp en farthållare 3.15 upp. Aha tänkte jag hoppet är kanske inte ute än för 3.15. Min Suunto indikerade faktiskt 3.11 så det stämde säkert. Men den här killen höll ett tempo som jag bara mäktade med att följa 500 m så han var nog lite snett på det.
Strax efter Slottet sprang jag över mattan för 30 km och nu kablades ut till alla följare att gubben har börjat sacka. 47.44 på tredje milen är en klar temposänkning och backen upp till Hornsgatan via Slussen kändes som en Hammarbybacke. Mitt i den här backen fanns en Ice power depå. Jag såg någon som sprang in där men jag tror inte den gjorde några underverk. Alla vi som lallade för andra gången på Hornsgatan, nu med allvarsam och sammanbiten blick höll samma makliga tempo och blev inte omsprungna av någon vinthund med nykylda ben. Så kom då Lundagatan igen och den var nu något längre. Även Västerbron hade blivit längre och Asics ville göra en grej av att när man nått toppen på bron så skulle man flyga fram. Jag är glad att jag hade New Balance skor. Dom gjorde att jag i alla fall hade styrfart ner mot Norr Mälarstrand. Hade jag haft Asics hade jag säkert kraschlandat i Rålambshovsparken.
Nu var det bara jobbigt och jag började känna att tiden håller på att rinna ifrån mig. 3.15 var ju bara att glömma. Nu var basmålet 3.23 som gällde och här var inget givet. Hjärnkontoret skickade signalen ”du måste öka” för att det här skall gå. Jag klev in i en bubbla och körde några km med högre fart. Det höll till 36 km sedan gjorde jag nya uträkningar. Suuntons indikationer på sluttid var lika opålitlig som en amerikansk väljarundersökning så den släppte jag. Under 5 skall jag väl kunna hålla in i mål.
När jag passerade 40 km så kände jag att det här fixar jag. Trots att den fjärde milen gick på 49,57 så skulle det gå.
In på Stadion och de sista 100 metrarna gör jag något som kanske skulle kallas för spurt för att i alla fall gå under 3.22. Medaljen träs över huvudet och lätt linkande drar jag mig mot utgången men behöver stretcha. Jag lutar mig mot muren, pressar och tittar ner och ser då något som skiljer mina skor från en annan stretchare:CHIPPET!!! Va fasiken! Jag har inte satt på chippet. Jag trodde det fanns i nummerlappen. Jag har alltså sprungit 42,2 km utan att få en officiell tid nu när jag klarat kvaltiden till New York. Om jag var irriterad efter missade druvsockertabletter vid 16 km så var det inget mot vad jag var nu. Jag försökte få hjälp av någon funktionär men alla jag fick tag på var längst ner i hierarkin och kunde ingenting.
Vattenflaska, Goodiebag och tröja kändes ganska oväsentligt just nu och när jag stötte på Micke S i mittcirkel på Östermalms så fick han det tvivelaktiga nöjet att ta emot min frustration. Jag hämtar min inlämningspåse och går till informationen där jag faktiskt får lite konstruktiv hjälp. Funktionären ringer ”en Lennart” (förhoppningsvis en viktig person i tävlingsledningen) och får beskedet att vi skulle ta bild som jag skulle skicka in med min tid så skulle man kunna titta på målgångskameran och göra någon sorts efterhandskonstruktion.
I skrivandets stund vet jag inte utgången av det här men jag kan konstatera att trots att jag sprungit 28 marathon, med och utan chip, ligger bara 10 minuter långsammare än min första marathon för 28 år sedan så är jag inte smartare än en femteklassare. Men jag är i alla fall snabbare.
Johan L
