Aldrig har jag varit bättre tränad så förutsättningar fanns att det skulle kunna gå riktigt bra. När sedan vädret var nästan bästa tänkbara så var det också på plussidan.
En natt mitt på Manhattan är inget som ger djupsömn precis. Ljudet utifrån låter som olika versioner av väckarklockor. Problemet var att de inte gick att stänga av när man famlar i mörkret med handen. Den riktiga reveljen gick dock kl 5 och jag tassade upp och åt lite granola med mjölk innan jag gav mig iväg ut i mörkret mot biblioteket på 42:a gatan/5 Av. När jag kom ut från porten stannade jag upp och tänkte: här är jag förhoppningsvis om knappt 6 timmar och med 17 km kvar att springa. Hur kommer det att kännas då?
Vid biblioteket träffade jag en pigg kvinna i 60-års åldern från New York som hade några maror på sitt CV. Det blev en trevlig tur ut med mycket löparsnack. Väl i startområdet sökte jag mig direkt till “The Blue Village” och till den corral som jag skulle starta från och där satt redan min kusin Martin och väntade med sin kompis Johan. Vi snackade löpning och tryckte i oss några bars, bananer och vatten. Det var varmare än jag hade förberett mig för så det blev mycket kläder som slängdes i välgörenhetsbingen.
När insläppet till fållorna öppnade 8.15 skildes vi åt så jag la mig ner i gräset och bara vilade. Vandringen upp mot starten är väldigt tyst. Många går väl in i sin egen bubbla.
Med en svart sopsäck som klassiskt överdrag lyckas jag göra det där nödvändiga utan att riskera att bli diskvalificerad. Denna uppmaning hade gått som ett mantra i högtalarna den senaste timmen på 5 olika språk.
Startskottet går och till Frank Sinatras “New York” lämnar första vågen på prick 9:50. Jag hade lyckats tränga mig fram en grupp men en idiotisk pressläktare gjorde att det blev en riktig flaskhals för oss i den blå gruppen. Faaan tänkte jag, skall det bli tjejmilsluff över hela bron, då är jag rökt! 5.20 på första km och jag fick panik. Här måste kompenseras så jag drog på rejält när det väl lossnade. De följande km gick på låga 4 och Martin var jag ikapp innan vi lämnat bron precis som han hade förutspått. Vi snackade lite grann och höll lite löst ihop i början. När jag passerade 5 km kablades det över hela världen att här var det en som var på väg under 3 timmar. Sanningen kom ifatt och det började kännas tungt. Om det börjar kännas tungt redan nu blir det en tuff resa insåg jag. Martin kom upp jämsides med mig och tipsade att inte dricka så mycket. Jag lydde hans råd. Själv sa han att han skulle dra ner på tempot. Inte fan gjorde han det.
Där framme är 3:10 tåget, stick iväg och visa dom, sa han. Jag fick ny energi och stack.
45.08 på första milen är visserligen inget att skriva hem till mor om och kompisarna som sitter på Pitchers har redan insett att Lundgren har toköppnat på klassiskt manér. Genom de tysta judekvarteren tuffar det på även om det är slitit. Vissa km är jättelångsamma och jag tror nästan att gps’en visar fel. När jag når halvan vid Queens Bridge visar det sig ändå stämma exakt. 1.36,17 är godkänt men andra halvan är jobbigare. På den långa ödsliga bron över till Manhattan har jag plötsligt Martin framför mig igen, till synes ganska pigg. Sa vi något till varandra? Jag vet inte, möjligen några artighetsfraser av typen “hur känns det?” och svaren man får läggs på glömskekontot för man har fokus på annat nu: 1:a Avenyn hela vägen upp till Bronx och med ett räkneverk på gatorna som startar på 59 och fortsätter till 130. Det positiva är publikstödet. Det är inget fel på stödet under första halvan men nu är det som att stå mitt i en rockkonsert. Bästa stödet fanns naturligtvis på 71:a gatan där Tant G och Ludwig stod. Jag hade smyckat min blåa Chicagokeps med gula fjädrar så jag var lätt att känna igen. Martin var precis bakom mig här. Därefter såg jag inte honom mer under loppet. (Magproblem).
Nu är det jobbigt och av 3:10-tåget ser jag inte sista “vagnen” så nu gäller det bara att inte bryta ihop. De dryga 2 km på Bronx genomlids med ett “jaha då var det gjort”.
Direkt efter utgången tillbaka på Manhattan ser jag två gula tröjor. På den ena står det Broomé och den andra Engqvist. Är det möjligt? Jag smög upp jämsides med Hasse och sa vad jag kände “Det här är tufft”. Till svar får jag att “vi är slut”. Om det stärkte mig vet jag inte men på något sätt lyckades jag uthärda smärtan lättare. (Det som hade känts i höger foten sedan 20 km visade sig vara en rejäl blodblåsa). Någon km innan ingången till Central Park sprang jag förbi Fredrik Aplander, IS Göta, som hade tydlig soppatorsk. 3 km innan mål inne parken stod Bästasupportergruppen igen och gav mig den sista kicken.
Oj vad 3 km kan vara långt. Eftersom 3:15 tåget körde förbi mig redan i Harlem insåg jag att jag skulle landa i “mellanmjölksområdet” 3,15-3,20 (kanske känsligt uttryck att använda) och därför behöll jag samma tempo fram till målet. Kort därefter kommer även min käre kusin, nöjd trots att han inte lyckades med sitt mål, 3,14. Vi fotograferades tillsammans och sedan inväntade vi Hasse och Micke. De skilde knappt 3 minuter mellan oss fyra.
Vi vandrade tillsammans genom recoveryområdet och med värmefolien omsvept runt kroppen. Den byttes ut mot den värmande ponchon och när vi kom ut på den 8:e avenyn såg det ut som en golgata för döende smurfar. Återsamling med Tant G och Ludwig misslyckades kapitalt så på stapplande ben lyckades jag ensam knaggla mig tillbaka till vårt boende. 3,5 km promenad var ju inte det man var som mest sugen på nu.
New York City Marathon är fantastiskt, det slår alla maror när det gäller upplevelse men man skall inte åka dit och tro att man skall slakta tider och slå personbästa. Jo det är klart, heter man Leif Nilsson och får vidriga väderförhållanden då går det ju.
