http://fjallmaraton.se/axa-fjallmaraton-2015/
http://www.eqtiming.no/Result/?eventUID=19639#
Mikael S:
Ja vad ska jag skriva? Vad kan beskriva loppet och upplevesen? Ska iaf. ge det ett försök.
Mitt första ultralopp (ja det heter fjällmaraton med allt över 42.195 är ultra). Hela resan behöver en ordentlig genomkörare för att beskriva hur det var men här på FB håller jag mig själva loppet, timmen innan och efter målgången. Allt flöt på så smidigt. Vi anlände till målområdet där parkerade vi vår minibuss och satte oss på en större buss som slussade alla löparna till starten. Väl av vid starten bekantade vi oss med vaselin, remmar på ryggsäcken, en banan och alla 1000-tals knott som fanns där. Det skojades, peppades och atomsfären var underbar. För att bli av med det mesta av knotten eldade funktionärerna granris som spred en vit rök som doftade gott. ca 20 minuter innan start gick jag in i min bubbla. taggad till tusen! Så roligt detta skulle bli!
3, 2, 1, kör!
då var vi iväg. Till skillnad från alla andra lopp började vi jogga. på en grusväg som efter några hundra meter började gå uppför. efter dryga 2 km började jag att gå. Då hade många redan tagit sina första gångsteg. Ingen idé att dra på sig mjölksyra redan efter några km. Det var ju så många kvar.
det gick upp.. upp och upp i 7 km. Innan hade jag fått reda på att detta var den brantaste och tuffaste biten. Jag tackade mig själv för resan till Rumänien och passet på Vallåsen. Det var inte alls lika brant här. Kändes pigg i benen, något spänt i vaderna. Den första check pointen var Ottfjället, (7.80km), hit kom jag på 1:00:28 och hade placering 220. Sprang utför på en helt fantastisk utförslöp. Pratad med en kille från Malmö, han verkade duktig och sa att detta ska vi klara tillsammans.. när jag var nere från branten hade jag lämnar honom bakom mig.
Nästa kontroll var Nordbottnen, här hade jag klättrat i placeringar och var nu på plats 208. Det hade jag såklart ingen aning om då utan tog det i min takt men det kändes så bra. Jag ville ge medaljtiden en chans. Samtidigt som jag fick intala mig själv att det är långt kvar och många höjdmetrar. Dock ville jag inte ligga på latsidan. Det är trots allt en tävling och stå och fika och titta på utsikten kan jag göra en annan gång.
Vädret var optimalt under tiden vi sprang. Molnigt och mellan 8 och 15 grader. Det skiljde väldigt mycket i temp i dalgångarna och på topparna. Några dagar innan avresa köpte jag cykelarmar. Dessa är jag så jäkla nöjd med. På topparna hade jag dem på mig och nere i dalarna och skogen samt på klättningarna drog jag ner dem till handlederna för att på så sätt hela tiden ha en behaglig kroppstemperatur.
Andra toppen (av tre) hette Hållfjället och var en rätt tacksam stigning. Det varierande hela tiden i lutning vilket gjorde det ganska så tacksamt att springa gå. Dock var det lite jobbigt när det var för brant för att springa men för flackt att gå. Det blir ofta något mitt-emellan. I uppförsklättningarna passade jag även på att äta mina bars. Vilket jag tyckte var bra tillfällen för detta. Vid denna CP hade vi kommit 20km och jag var på plats 181.
Ner från tredje toppen var det, även här, en underbar lutning med lagom teknisk stig. Här flöt det på riktigt bra och detta var en av mina favoritetapper på banan. Sprang om många nerför samtidigt som det kändes lätt och med ett leende på läpparna och en bra låt i huvudet blir traillöpning underbart!
Efter detta kom vi till Ottsjö. En “by” (?) där det för första och sista gången var asfalt att springa på. Mycket som som stod och hejade på oss löpare och jag gjorde mitt bästa för att få igång, den inte så svårflörtade, publiken. Härlig stämning med människor i alla åldrar och hade flaggor och massa annat, bl.a. egna vattenstopp. Här gjorde jag även min snabbaste etapp, sett till km-tiden. Det var också vid ca 29 km som jag för första gången fick kramp. i vänster lår, insida. Dock kände jag den ganska så tidigt och kunde trycka i mig extra mycket resorb. Vips, så var den borta. Men nu började mina ben bli stela. Publiken kan mig mycket energi och jag sprang vid detta tillfälle om Miranda Kvist (och hennes medtävlande, de blev tvåa i mixed-loppet). Hann med att ta en selfi med henne 🙂
Jag hade påbörjat den sista klättringen upp mot topp nr. 3. Förutom krampen kände jag mig på gott humör och jag trampade på. Genom skog och snår och över stock och sten. Vid en vätskestation lämnade jag några som jag följt en bit och hänga på några andra killar som hade ett bra tempo uppför. Detta var enda gången jag verkligen fick slita. De hjälptes åt att dra (lite som på cykel) och jag tappade några meter då och då men bestämde mig för att bita ihop och ta rygg och hålla ryggen tills jag fick mer energi. Sagt och gjort. en kort utförslöpning och sen var jag förbi dem. När det väl började gå uppför igen hade krafterna kommit tillbaka och jag “susade” iväg uppför. Gick och pratade med en annan kille (som berättade att han var från Åre). Ha sa vid detta tillfälle till mig att “Tror du vi klarar 8km på 70min? Då har vi medalj”. För första gången började jag verkligen hoppas på att det var möjligt. 5:30 är medaljtiden för män och tänk om jag klarade det! Detta gav mig ny energi och på håll såg vi den absolut sista klättringen. Nu var det nära. De krafter som fanns kvar skulle nu fokuseras på att så snabbt som möjligt (utan att gå in i väggen) ta mig upp till toppen. Därefter var det ju “bara” utför i 5km.
Jag lämnade mitt resesällskap från Åre och kunde tom. springa på vissa ställen där de andra var tvungna att gå. Fick starkande ord från en löpare som jag passerade “Fan vad stark du ser ut”. Jag tackade så mycket och sa till honom att snart var vi uppe. På toppen och den nästa sista CP hade jag klättrat till plats 133. Det kändes så bra! jag var såklart trött och benen var möra men jag var så glad och tacksam. Nu är det fan bara att luta sig framåt och springa de sista km in i mål.
Jo tack. Det var små små stigar som slingrade sig nerför berget. Stundtals riktigt brant! Jag tog det försiktigt men såfort det blev lite mer lättsprunget öste jag på. Nu började jag även se ettorna i mixed-laget. Fick sällskap med en kille som jag pratade med och vi peppade varandra. Han hade gjort samma lopp förra året på 5:45 och avslöjade där och då att han ville ta medalj. Vi kollade på klockorna och insåg att det skulle vi båda göra, med marginal. Hela vägen till mål sprang vi och småpratade för att bortse från smärtan i benen och även om han var bakom mig såg jag att han log då han visste, precis som jag, att medaljen var i hamn!
500m kvar. Spurten! jag lämnade mitt resesällskap och spurtade förbi mixed-ettorna! väl i mål vart jag slut och nu kom, för andra gången idag, krampen i mina ben. Men vilken lycka! Tänk att man kan bli så glad för en träpinne! Kom i mål på 130 plats (män). Alltså hade jag sprungit/gått/kasat förbi 90 personer. Med tanke på att loppet hade ca 1000 anmälda är jag mycket nöjd.
Efter målgången blev det mackor, korv, kaffe, våffla och massage.
Tack till de svenska fjällen och alla upplevelser jag var med om! Nästa år blir det absolut (minst) ett liknande lopp!
