Johan L:
Tid. 3.13,02
Plats totalt: 2138/ 50 643
Plats M55-59: 22/ 2086
Ja då var det tredje gången som Lundgren skulle komma till start till de loppet som många bara kan drömma om att få komma till. Och den här gången behövde jag inte åka en vecka in på grund av höstlov. Istället 2 dagar innan så att man är sådär lagom jetlaggad. Träningen under hösten har varit helt perfekt och halvan i Köpenhamn under 1.30 med bred marginal skvallrade om att det skulle finnas potential till en bra tid. Vitargo och magnesiumtillskott är godkända grejer men nu skall visst rödbetsjuice också göra underverk så veckan innan lyckades jag få i mig en 75:a fördelat på 5 dagar.Hemskt. Saknade kalopsen. Tanken var sedan att jag skulle köpa mer på mässan. Panik, den var slutsåld. Kom till montern som var tom sånär som på en utställare som sa att han skulle få in mer imorgon lördag. Men åka till mässa bara för att köpa det. Nej nej. Då tar det väl lika mycket kraft som jag eventuellt skulle få av den här juicen. OK, har jag lyckats komma i mål 28 gånger tidigare utan den här vidriga drycken så skulle det väl gå nu också men det störde mig lite. Och hitta en affär på Manhattan som sålde rödbetsjuice kändes som ett alltför stort projekt och som övriga familjen inte direkt jublade åt. Jag får testa detta i Tokyo i februari.
Dagen före loppet sprang hela familjen 5 km-loppet med målgång i det riktiga målet i Central Park. Sprang och sprang är väl lite att överdriva. Jag genomförde det i mycket lugn takt tillsammans med Tant G iklädd långbyxor, skjorta, slips och kavaj samt en svensk flagga i handen.
Eftermiddagen blev intressant men med slitsamt promenerande på Ellis Islands immigrationsmuseum. Att man aldrig lär sig. Övriga familjen ville gå på Brooklyn Bridge innan maten. Jag sa att jag skall springa över sex andra broar imorgon så jag spar på de krafterna tills dess. Rejäl pastamiddag i Little Italy innan det blev bed time. Förslaget att gå från Columbus Circle till hotellet på 81st Street lät inte lockande utan mina ben och jag kom överens om att ta metron ända hem.
Som vanligt sover man helkasst den här natten och trots extratimmen för övergång till vintertid så vaknar man före 4.45 När telefonen ringer är väckningen mest för störa övriga som inte vill bli väckta. Ger mig sedan ut i den tidiga morgonen iklädd gårdagens löparutstyr men den här gången som överdragskläder. Skulle träffa Simon Wikstrand nere vid biblioteket 5:45 men insåg att det här kommer bli tufft. Nästa tåg skulle nämligen gå om 24 minuter. Då kom en norrman ner på perrongen som också springa så vi slog följe ner till bussarna vid Public Liberry på 42nd Street.. Här är det logistik på högsta nivå i mörkret och en till synes aldrig sinande ström av förväntansfulla löpare som lydigt inordnar sig i led för så småningom paras ihop med en buss ur till Staten Island. Norrbaggen hade bara ett maraton på sitt samvete men han var ändå trevlig att prata med nu när jag missade Simon vid biblioteket och vi följdes åt i startområdet tills vi hade olika byar som vi skulle gå till.
Startområdet kan beskrivas som en medelstor svensk stad (60 000) där
alla är ute går, ligger och sover, sitter och kurar eller står i Bajamajaköer. Säkerhetskontrollen är rigorös som på en flygplats och nummerlappen skulle visas vid varje inpasseringskontroll. Jag skulle springa i den blå gruppen i Wave 1. Av någon konstig anledning hamnade jag i corral F vilket betyder den bakersta fållan. Det var en förödmjukelse för Lundgren och här måste till lite taktiska drag för att avancera frammåt i startfältet innan kanonskottet går. För den oinvigde så kan corralväntplats liknas vid en liten fängelserastgård med vakter överallt. Nästan??. På ena långsidan står bajamajor uppställda med sedvanlig kö av nervöskissenödiga löpare framför. Där var dock en liten lucka på ett par meter där det inte fanns några dass så där såg jag min chans att sätta mig och slappna av lite. En kille från Treviso sätt där också och vi växlade lite löparsnack. Fick en Donken Donut mössa av honom. Man inser ju att man inte tillhör VIP-löparna precis när man får ligga och ha sin uppladdning bakom bajamajorna. Men här såg jag något. Bakom bajamajorna kunde man avancera framåt utan att bli upptäckt. Jag tog av mig alla överdragskläderna och slängde dem i välgörenhetsbingarna, drog sedan en svart sopsäck över mig och tassade fram bakom dassen. Precis när jag kom fram till sista dasset började påsläppet mot starten. Lite lätt stressad tog jag ett litet språng ut och halkade på ett bananskal på klassiskt vis. Det blev en rejäl vurpa och det kändes i både knä och armbåge. Jag reste mig upp och knät blödde rätt rejält. Nej det skulle inte hindra mig. Jag var inte färdig med mitt avancemang mot bättre startposition. Medan de flesta lugnt och stilla gick framåt så småsprang jag vid sidan om. Väl framme vid brofästet tittade jag mig runt omkring bland löparna och såg att det stod A och B på nummerlapparna. Jag hade således avancerat ca 3000 placeringar framåt. Nu var Lundgren klar för start. Det var dock 40 minuter kvar.
Där jag nu står ser jag några meter framför mig ett gult Sverigelinne och till höger om det en kille med Ateabuff. Där är ju Simon! Jag trocklar mig fram ytterligare i startfältet till dem och de blir lite härligt snack innan. Simons mål var att gå för 3.00 fram till halvan och sedan fick han känna hur det kändes. Jag hade givit lite tips till honom men hur många som fångades upp vet jag inte.
Egentligen är det helt vansinnig uppladdning inför en mara. Gå upp 4.30 efter en halvtaskig natt, stirra med metro till shuttelbussarna och sitta där som en fälllniv i över en timme och sedan flacka omkring som en hemlös flykting, trycka i sig en bar eller bagels för att ha fått i sig någon form av frukost innan man slutligen står vid den magiska Verazzanobron. Ungefär som att köpa en helt ny bil och sedan lite vårdslöst trycka till frampartiet.
USA:s nationalsång sjungs av en hysterika och startfältet presenteras, ja inte alla 50 000 alltså, utan några utvalda i främre ledet i med mörk palett. Därpå önskas vi lycka till av någon annan viktig potentat, kanonskottet går och till Frank Sinatras New York ger sig första vågen löpare iväg ca 15 000 i ett i det närmaste perfekt väder, mulet och mycket svagt regn i luften.
Min plan var att inte gå ut som en idiot, vilket jag brukar allt för ofta. Istället balanserat offensivt (låter fint). Mitt bronsmål 3.18, silvermål 3.15 och guldmål 3.10 såg jag som fullt realistiska. När jag var över bron låg jag i linje med min plan och det kändes bra. På Brooklyn är det härligt folkligt med levande musik som avlöser varandra och man bara njuter. Vätskestationerna ligger efter varje mile så det är ingen risk för vätskebrist. Duktiga är de också som presenterar muggen på ett sätt att man inte tappar tempo. Det är nörderi på hög nivå. Vid 8 km kommer jag ifatt en Kristianstadkille. Vi snackar lite grann och när han säger att hans mål var 3.30 då tipsar jag honom att lugna ner sig lite. Det var 34 km kvar och än så länge har det varit “slätlöpning”. Lyssnade han? Nix. Han hängde bakom mig som en skugga.
Första milen passeras på 44.50 vilket är precis enligt planen. Strax efter 15 km kommer man in i de judiska kvarteren och korkskruvsgubbarna präglar nu vägkanterna. Tystnat har hejarropen och faktiskt får öronen vila lite som “Skuggan” uttryckte det när han kom upp jämsides igen. Första motståndet började kännas strax innan 20 km. Om det berodde på stigningen på bron upp till halvmaran vet jag inte och 1.34 är faktiskt några minuter före tidsschemat. Queenspubliken är bra också men det är inte lika många liveband. Ett antal tvära svängar följer innan Queensborobridge tar oss över till Manhattan. Bron är lång, mörk och tyst. Bara vi löpares steg hörs mot den sugande betongen och nu ser jag de första som fått kramp. Jag hade ny energi nu och jag visste att familjen väntade på 1st Avenue, 69 St. Vid loopen in på 1st Avenue där publikleden är som tätast blir man mottagen som en rockstjärna och jag är nu på 61st Street med 26 km avverkade. Anders Szalkai tipsade i en video att om man ville bryta något mönster om man blev trött så kunde man t ex slänga sin mössa. Och jag hade ju en mössa. Den ville jag bli av med nu och gjorde mig beredd att lämna den till någon. På pigga ben mötte jag en glad familj och Annie fick ta mössan. Nu var det bara att tugga sig upp mot Bronx med publikstödet till hjälp. “Come on Yauohaan” och “you looking great Yauohaan” var de personliga man fick just för att jag satt namnet stort på bröstet. Sådant värmer och man ger dem en snabb tacksamhetsblick, en tumme upp eller båda armarna upp i luften innan man drar vidare. Något som jag grubblat på under hela loppet var; var blev Simon av?
Det fick sitt svar på bron över mot Bronx. Han kom förvånansvärt nog upp bakifrån på sidan och med mycket ansträngning säger han: Åh vad en bro kan vara lång, jag släpper dig nu och så tar han en bild på mig. Jag hinner säga “Ok, vi ses efter målet”. Nu fick jag ännu mer energi och trots att jag tyckte han såg trött ut kände jag mig lite jagad. Tillbaka på Manhattan och nu återstod 8 km med 5th Avenue söderut. Jag var tydligen piggare än de flesta för jag sprang om väsentligt fler än de som sprang om mig. En som hade fått soppatorsk var Stjärnkocken Tommy Myllemäki som jag gav en peppande hand innan jag svepte vidare. Han skulle ju gå för Sub 3.10 var det tänkt.
Eftersom inte km-skyltar var uppsatta fick jag beta av milebågar istället. Vid 38 km lämnar banan 5th Avenue och går in i Central Park.
Här inne är det lömskt med backar, kringel och krokar och familjen står uppställd och nu skall man försöka se lika fräsch ut som för en timme sedan. Mycket svårt vet nog alla som sprungit en mara. Nåväl, 2 km från mål får jag den sista supporten från dem och sedan bär det av ner på den södra gatan vid Central Park. Jag tittar bara neråt i marken, många går och andra börjar långspurta. När det går in i parken igen så försöker jag öka lite. 400 meter kvar är ju som ett varv på Heden fast här är det kuperat. Och det är ju ingen lång målraka precis. Plötsligt så är man där och plågan är slut. Konstaterar att jag nådde mitt silvermål och jag är 13 minuter snabbare här än 2010. Och det här visar ju att åldern tar ut sin rätt. Jag har blivit snabbare med åren.
LB:
Roligaste maran jag någonsin sprungit!!! Att hälsenan krångla/smärta vid första milen och att det var alldeles för manga backar för mig och att tiden blev därefter spelar ingen roll för mig! Nu väntar LA och Hawaii for avkoppling, njaa skall springa en halv mara nasta söndag i Honolulu………..
This is an official race report from LB!
