2019-12-07 Hualien Half Marathon

Race report från Hualien Marathon 7/12-2019, Taiwan

Då var det dags för min första race report ever. Såhär ser den ut:
Det är Jonnys fel att jag nu ligger här i sängen och knappar på denna race report på ett hostel i östra Taiwan klockan 04:45. Det är rått och kallt ute (och lite inne också faktiskt). Om 2 timmar går starten…
Igår, 6/12-19, landade jag och Robin, en av mina tre underbara grabbar, i ett regnigt och stormigt Taiwan och där möttes vi av en glad Jonny tillsammans med min vän och agent Grace som har arrangerat allt kring vårt besök. Vi tar en lätt lunch på Starbucks och tar sen tåget till Hualien som ligger sydost om huvudstaden Taipei.
Det verkar inte regna och storma idag, ni får troligen svaret längre ner. Hur som helst vill jag börja med att berätta om min fantastiska uppladdning som började förra onsdagen med en rejäl förkylning som tyvärr fortfarande sitter i. Men jag har fått till bra träningspass ändå, mässa i Shanghai under 3 dagar där man står och går 8 timmar om dagen har varit helt perfekt! Det är egentligen bara fotsulorna som har hunnit hämtat sig… Shit vad tiden går, samling om 5 och jag har varken bytt om eller borstat tänderna. Wish me luck!

Så! Nu är det gjort! Innan jag berättar hur loppet gick vill jag fortsätta där jag slutade. När vi anlände till Hualien tog vi taxi till vårt hostel. Enkelt boende men rent och fräscht och placerat närmast strandpromenaden där vi senare skulle springa. Vi fick våra rumsnycklar och jag möts av en fantastisk utsikt över Stilla havet där magnifika vågor rullade in mot stranden. What a great wiew! Utbryter jag men blir grymt besviken när Grace lugnt säger; Oh, sorry but this is Jonnys room… Vårt rum vätte mot staden och bergen så det var väl helt ok ändå. Jonny fick snart sitt straff när det visade sig att han troligen tappat glasögonen i taxin. Hur var det nu med sann glädje…? 🙂 Ägaren av vårt hostel visade sig även vara vår taxiförare och snart hade Grace fixat fram brillorna igen. Säg den glädje som varar för evigt…
När vi installerat oss i våra rum är det dags att promenera bort till startområdet. Det ska tydligen vara nära men blåst och regn gör att det känns hur långt som helst. På vägen tillbaka blir det middag på en ”Italiensk” restaurang. Pasta med räkor och musslor i någon sorts transparant vitlökssås. Helt ok med tanke på hur veckan sett ut tidigare (Kentucky fried chicken, chicken nuggets, beef, pork, diverse flygplansmat osv. Inte den perfekta kolhydratladdningen precis…). Det blir en tidig kväll eftersom loppet börjar 06:50 och själv behöver jag äta i god tid innan. Jag somnar som en stock och vaknar av klockan 04:00 och ganska snart känner jag mig pigg och utvilad men fortfarande en känsla av att förkylningen inte lämnat mig helt. Att sikta på måltiden 1:32 känns inte rimligt men jag har inte gett upp hoppet. Om jag lyckas så har jag kvalat in till NY Marathon och det står just nu på önskelistan.

Breakfast for champions…

Frukosten består av 2 rostade mackor med sylt resp. jordnötssmör, yoghurt, kaffe, banan och ett glas vatten. Jag njuter av att få äta för mig själv för första gången på en vecka men snart dyker den snabbaste av våra Taiwanesiska vänner upp. Han ser ruggigt pigg ut, säger något som låter som ”good morning ”, tar 2 bananer, ler sitt största leende och säger ”banana” varpå han snabbt tar sig upp på rummet igen.
Efter frukosten tänker jag att det är ju gott om tid så jag hinner börja skriva på min race report. Ibland är man lite tidsoptimistisk… Ingen tandborstning, missade min resorb, kastade på mig kläderna och ner för trappan i ett huj. Hmm, börjar bli en vana att stressa innan lopp.

Jonny och jag håller ihop i startfållan och vi räknar ner till starten 06:50. Tror vi! 06:45 går skottet och vi tittar förvirrat på varandra. Är detta vår start? Alla andra börjar springa så vi kommer snabbt överens om att göra detsamma.
Trångt och långsamt i starten gör att jag får sicksacka rejält ett par hundra meter men sen lättar det lite. Vi har motvind en bit men sedan viker vi av och får vinden med oss. Det dröjer inte länge innan jag hinner upp de långsammaste maratonlöparna och det är dags att sicksacka igen. Banan går efter kusten men de första kilometrarna har ganska tät växtlighet på båda sidor. Mysigt och vindstilla 🙂 . Det rullar på hyfsat bra och emellanåt växer hoppet att komma under 1:32. Jag tar in och springer om halvmara löpare med jämna mellanrum men runt 7 km slår jag bort mitt mål. Förkylningen känns av och lungorna vill inte utvidgas lika mycket som jag vill. Jag känner hur tempot går ner. Att springa ifatt det jag redan har förlorat känns omöjligt och jag är för en gångs skull klok och tar det lite lugnare. Efter c:a 8 km (kollar faktiskt inte så mycket på klockan längre) börjar jag möta de snabbaste 21km löparna som har vänt och springer tillbaks efter halva loppet.

Jag är glad när det är dags att vända vid 10,5 eftersom jag känner mig trött. Men här börjar det roliga! Nu möter jag alla jag har efter mig och det haglar ”good job”, tummen upp och leenden. Så roligt få uppleva! När jag möter Jonny ropar han att jag ligger på 26:e plats och jag tänker att han nog inte har så bra koll. Jag gör misstaget att ta en Taiwanesisk high five och min hand hinner nästan bli öm innan jag lyckas bryta mig ur mönstret, vilket såklart gjorde att ett par taiwanesiska händer blev hängande i luften.
Alla glada tillrop har gett energi och det är inte längre jobbigt att springa, det känns som jag flyger fram. Energin varar tills den stora klungan är borta och jag bara möter några i taget tempot sjunker stadigt…
Jag blir snart upphunnen av en annan löpare och mitt tempo ökar igen. Vi tar följe och kommer överens om att springa ifatt löparen framför. Det går bra ända tills vi är kommer fram till vändpunkten för 10 km löparna. Eller joggarna. Och flanörerna… Sicksack igen och min kompis försvinner bakom mig. Jag hade verkligen behövt en hare nu och han kommer efter en liten stund. Tyvärr är jag för trött för att haka på och hans ryggtavla blir mindre och mindre. Nu har jag dessutom 5 km löparna omkring mig och tempot sjunker en aning igen.
Vid 19 km börjar uppförsbacken som jag hade glädje av i starten. Backen känns betydligt jobbigare från detta hållet och jag får kämpa för att hålla under 6 min tempo. Ända tills jag ser målet 1 km bort… Jag kollar klockan och tänker att det är ju inte så långt, jag borde klara sub 1:35 om jag ökar takten. Trots att jag når under 4 min tempo i spurten ser jag hur tiden tickar på och inser att det inte kommer att hålla. 1:36:08 står det på klockan när jag går i mål. Jag känner mig jättenöjd och superglad att jag fixade det trots min förkylning 😊. Ganska snart träffar jag Grace och Robin som båda sprungit 5 km, de är också nöjda med sina prestationer. När Jonny kommit över mållinjen går vi in på arenan för att hämta väskor och våra matlådor. Man kan tydligen välja bland några olika men vi tar den som har längst kö för säkerhets skull. Grace’s instruktion var tydlig, ta matpaket för det blir vår lunch innan vi sticker vidare. Jonny är skeptisk till den gigantiska kön (typ 100-150 meter) men jag propsar på att jag måste ha mat. Kön går hyfsat fort och vi är snart ägare till några släta bullar med någon fyllning. Inte precis det man helst önskar efter ett lopp… Som tur är så fixar vi lite ”steamed buns”, ett degknyte med kött eller grönsaksfyllning som har ångkokts. Riktigt gott!

Trots att jag tycker att jag gett allt så känner jag mig inte helt slut och eftersom det är dags för sightseeing är jag väldigt glad över detta. Samling för avfärd klockan 13 och utanför vårt pensionat står en turistbuss. Tänker att det nog är fler än vi som ska med men tydligen har Grace abonnerat bussen och alla 15 i vårt sällskap får fönsterplats. Under 2 dagar får vi se en vacker strand (vi är mer bortskämda med fina stränder än Taiwaneserna), ett område med ädelträ som Japanerna utnyttjade innan de förlorade Taiwan under andra världskriget, Taiwanesiska urinvånare och deras handarbeten, en fabrik som gör Jade föremål och smycken. När det är lunch hos urinvånarna drömmer jag mig bort till svensk husmanskost. Eller t.o.m. en Big Mac.

Väl tillbaks i Taipei får vi svenskar kvällen för oss själva. Robin vet vägen till ett ”tepaniaki-gatukök” där kocken steker maten på stekbordet (som också är vår tallrik). Det är kö så vi slår oss ner på bänken. När vi frågar efter en ”vänt-öl” blir vi hänvisade att själva ta i kylen. Allt smakar riktigt gott och tillbaks på hotellet tar vi adjö till Jonny (som har ett tidigt flyg).
Det blir inga problem att somna…

/ Magnus